solen lyser idag med (och jag ler fortfarande)
Cancer. Ett laddat ord som gör varje skratt till ett glädjelöst leende. Cancer = döden. Det är så de flesta ser det, och det gjorde även jag tidigare.
Min mamma har cancer, bröstcancer. Eller har och har, hon har opererat bort ett bröst och gör cellgiftsbehandling nu så det för säkerhetsskull inte ska sprida sig. I början var det jobbigt. Det var sjukt tungt att få beskedet, men sedan fick vi reda på mer och det var inte så allvarligt som jag först tänkte. Självfallet är cancer alltid allvarligt, men i olika grader.
När det hade sjunkit in att `ja, mamma har bröstcancer, men det troligaste är att hon klarar sig´ så kändes det inte så jobbigt längre. Däremot var det jobbigt när ämnet kom upp och människor ignorerade fakta, eller hur man ska beskriva det. En del personer som förut glatt hejjade på min kära mamma, gick fort förbi och ignorerade henne totalt. Då mådde hon mycket bättre, ja oh så bra det kändes. Varför gör man så? Man är rädd, jag vet. Men egentligen, vakna upp till verkligheten.
Efter en sådan här tankeställare får man en lite bättre syn på livet. Vad som egentligen är värt någonting. "Ingenting ont som inte har någonting gott med sig" (det skulle ju kunna diskuteras, men iaf). Jag värdesätter det mamma gör högre och är ännu gladare för att hon finns, även om hon vissa dagar är, som de flesta mödrar, otroligt irreterande.
I det stora hela är det inte så annorlunda här hemma, mamma är något sånär den samma, men med ett kalt huvud och ett bröst fattigare.
Min mamma har cancer, bröstcancer. Eller har och har, hon har opererat bort ett bröst och gör cellgiftsbehandling nu så det för säkerhetsskull inte ska sprida sig. I början var det jobbigt. Det var sjukt tungt att få beskedet, men sedan fick vi reda på mer och det var inte så allvarligt som jag först tänkte. Självfallet är cancer alltid allvarligt, men i olika grader.
När det hade sjunkit in att `ja, mamma har bröstcancer, men det troligaste är att hon klarar sig´ så kändes det inte så jobbigt längre. Däremot var det jobbigt när ämnet kom upp och människor ignorerade fakta, eller hur man ska beskriva det. En del personer som förut glatt hejjade på min kära mamma, gick fort förbi och ignorerade henne totalt. Då mådde hon mycket bättre, ja oh så bra det kändes. Varför gör man så? Man är rädd, jag vet. Men egentligen, vakna upp till verkligheten.
Efter en sådan här tankeställare får man en lite bättre syn på livet. Vad som egentligen är värt någonting. "Ingenting ont som inte har någonting gott med sig" (det skulle ju kunna diskuteras, men iaf). Jag värdesätter det mamma gör högre och är ännu gladare för att hon finns, även om hon vissa dagar är, som de flesta mödrar, otroligt irreterande.
I det stora hela är det inte så annorlunda här hemma, mamma är något sånär den samma, men med ett kalt huvud och ett bröst fattigare.
Kommentarer
Trackback
