luckysaturdayy

Jag har en känslosam relation till tågstationer.
En plats full av farväl och händer som sakta och motvilligt dras isär.
En vinkade hand. Två. Leenden. Vemod. Längtan. Tuff tuff tuuut. Borta.

Men det är så mycket mer. De flesta kommer alltid tillbaka. Någon gång.
En öppen famn. Springande steg. Leenden, kyssar. Och händer som flätas samman
för att mentalt aldrig dras isär.